tisdag, februari 15, 2022

Kära jobbdagbok (61)

Hallå från köksbordet.

Tänker på att det finns jättemånga som verkar klara av att jobba heltid med ett jobb, trots att det tar (minst) en heltid att bara ägna sig åt och vårda alla mänskliga relationer man har här i livet. Barn, mammor, pappor, syskon, vänner, eventuella kärleksrelationer. Jag har alltid tänkt att folk går in i väggen för att de har stressiga arbeten. Runt om mig nu går folk in i väggen efter att ha tagit hand om sjuka föräldrar, rensat dödsbon, haft kriser i sin kärleksrelation, försökt få ihop sitt varannan vecka-liv, försökt bilda nya familjer, haft barn som mått kasst i skolan.

Jag har nära till känslan "lat" och "dålig människa" när jag igen prioriterar en människa framför att producera en text. Det sitter djupt i kroppen att man ska jobba sina timmar, sitta framför datorn. Har å andra sidan väldigt nära till känslan "panik" om jag prioriterar jobbet, så ...

Tre kul känslolägen att välja mellan!

Kämpar på.

När jag åker för att fota åtta nya bilder till nya kokboken och på en hel dag inte hinner tänka på något annat än om typ besticken ligger rätt blir jobbet nästan som en vila. Behöver vi pensla upp lite glans på några nuggets? Är kökshandduken slängd på ett perfekt nonchalant sätt bredvid tallriken, eller ska jag flytta den några millimeter åt höger? Mat kan vara så fin. Har den här personligheten: Blir zen av att stirra på svartkål.

tisdag, november 09, 2021

Kära jobbdagbok (60)

Årets första snö. Jag kör bil mellan Östhammar, Österbybruk och Gimo och besöker skolor och är glad att jag har vinterdäck. På bageriet i Österbybruk där jag försöker hitta vegetarisk lunch varnar kassörskan alla som kommer in för halkan. Hon vill inte ha några benbrott! Jag vill inte ha räkor, tonfisk, kyckling, lax eller skinka och känner mig som Sveriges besvärligaste människa. 

Jag längtar hem, men drar mig för körningen. 

Mörker och älgar och snöslask.

Adventsboken som jag skrivit har kommit från tryck och jag har ett ex med mig i väskan. Titeln är folierad i guld. "Julmysteriet" står det, och tydligen är jag ett barn, för jag kan inte sluta stryka med fingrarna över bokstäverna och vicka på boken så att den glänser. Matilda Rutas bilder ser varma ut fast det är skitmycket snö och dragiga golv där huvudpersonen Ebbe bor. Jag tycker att den blev mysig. Tanken på att någon ska högläsa den så som det är tänkt gör mig glad. Ett kapitel om dagen i december, som en adventskalender i bokform. Jag har skickat den i stora, tjocka kuvert till alla fem, sex, sjuåringar jag känner. 

Snart får man hänga upp julstjärnor. 

På bageriet i Österbybruk drar det från dörren. Till och med personalen fryser. Jag hittar en grekisk paj på menyn till slut och väljer dressing: vinägrett. 

Det är två mil till nästa skola. 

Bilen behöver ny spolarvätska.

onsdag, september 15, 2021

Kära jobbdagbok (59)

Okej, två tankar nu, som jag kanske tror hänger ihop.

1. Jag fastnade framför en intervju med Eva Dahlgren på Nyhetsmorgon i helgen. Hon intervjuades för att hennes skiva "En blekt blondins hjärta" fyllde 30 år. Jag gick förbi teven som stod på och hade inte alls tänkt titta, men stannade kvar för att hon kändes så ärlig. Bland annat pratade hon om hur det var att vara känd. Att det (kändisskapet) la sig som ett mellanlager mellan henne och människor hon träffade. Den kända personen Eva Dahlgren stod i vägen för den verkliga personen Eva Dahlgren, typ. Hon pratade om att sända ut sig själv, inifrån. Innan hon var känd var det bara så, att hon sände ut sig själv, inifrån, när hon träffade en ny människa. Nu, när hon är känd, står kändisen i vägen för den där sändningen. Allt den verkliga Eva sänder ut blir filtrerat genom hennes offentliga persona, genom bilden som folk har av henne.  Och att det var svårt att vänja sig vid, svårt att hantera, lätt att bli ensam i, ledsen av.

Hon sa inte exakt så, men det var det jag hörde.  

2. Igår när jag var på en skola och gjorde författarbesök råkade jag höra en elev i nian recensera författarbesöket han hade haft förra året. "Det var den tråkigaste gamla gubben jag någonsin träffat och tvingats lyssna på." 

Jag fick mild panik av den korta kommentaren.

Skrev nyss i ett sms till min mamma att det är något med att vara en "kändis" som ska in på "en scen" och hålla en "show" i en timme utan att hinna få någon relation till eleverna som känns skitjobbig ibland när jag gör skolbesök. Minus "känd", och "scen" och "show", men ... 

På många sätt är det bara en roll jag spelar, hon som står där i klassrummet. Och sen bedöms den rollen som om den vore jag. 

Ibland är det så otroligt motigt.

Jag försöker komma ihåg att mitt jobb huvudsakligen går ut på att skapa bra berättelser. Att det inte ligger på mina axlar att gå in i varje klassrum, få med mig varenda motsträvig högstadieelev, och vända hela den sjunkande lästrenden bland Sveriges alla barn och unga (på en timme).

Glömmer det varje gång jag är på en skola.

Ofta är jag så himla ledsen efteråt.

måndag, september 06, 2021

Kära jobbdagbok (58)

Det är rätt ofta en one woman show, detta med att driva enskild firma. 

(No shit, Sherlock.) 

Förra veckan hade jag någon slags workshop med mig själv, som i korthet går ut på att utvärdera arbetsåret som gått, och sen bestämma grejer om arbetsåret som kommer. Jag har gjort det några år förut. Det är bra. Jag får får liksom syn på saker jag glömt bort, och formulerar saker för mig själv som jag bara tänkt helt luddigt.

Så här gör jag ungefär:

1. Listar alla arbetsuppgifter jag hade förra året, och (i den mån det går) räknar antal och omfattning. 

2. Placerar in dem i en fyrfältare på skalorna Svårt - Lätt, Viktigt - Oviktigt.

3. Markerar det som varit roligast/mest inspirerande, och det som varit tråkigast/minst inspirerande, det som gett mest energi och tagit mest energi, det som gett mest pengar och det som gett minst pengar.

4. Tänker på vad jag saknat under året som gått, vad jag längtat efter.

5. Sen utgår jag från ovanstående utvärdering, går in på året som kommer, och skriver upp vad jag vill dra ner på, vad jag vill göra mer av, vad jag saknade förra året och hur jag tänkt lösa det i år.

6. Listar alla arbetsuppgifter jag vet att jag ska göra i år, alla jag tror att jag ska göra, och alla jag hoppas att jag ska göra, och försöker ringa in det jag vill prioritera. 

7. Skriver ner de viktigaste slutsatserna av allt ovanstående på en lapp, och nålar fast lappen på väggen vid skrivbordet. 

Den här gången var det väldigt tydligt att jag jobbat på med någon slags håglöshet under året som gått. Har typ skrivit på tio ställen att jag vill ha "mer inspiration", "mer känsla av sammanhang", "mindre håglöshet inför mitt jobb". Jag tänker att det till stor del är pandemirelaterat. Har suttit i det här huset, vid den här datorn, lite för länge nu? Mött cirka noll läsare i verkliga livet, fått alla mina nya intryck via skärm. 

Så trött på skärm.

Har kommit på mig själv med att tänka mycket mer än vanligt på personalvård på sistone. Hur olika det måste ha varit på olika arbetsplatser under året som gått när det gäller hur man har förmått att ta hand om sin personal, trots att personalen har jobbat hemifrån. 

I denna enskilda firma har det varit sådär med personalvården, tycker jag. Eller alltså, jag kämpar väl på med att vårda mig själv, meeeen. Själv är ett nyckelord här. Blev käre nån tårögd när Frida Hyvönen sjöng: "Min önskan är att lägga mig i en varm famn och vårdas" i mina hörlurar häromdagen. 

JAJA.

Nu är det september! Har skrivit upp att jag vill prioritera "skriva mer om mat" och "testa att skriva för tv" på min lista bredvid skrivbordet. Ingenstans står det "sparka igång jobbdagboken på bloggen", men vad fan, jag fick feeling.

tisdag, november 03, 2020

Kära jobbdagbok (57)

Jag fick ett mess från min high school sweetheart om att hans dotter läser Viggo nu och började skriva lite fram och tillbaka om läsvanor hos sjuåringar vs läsvanor hos äldre barn. Hans fru samlar in sina tonåringars telefoner på kvällarna och ger dem två alternativ. "Läs eller sov." Jag tvingar alla som äter middag hos mig på vardagarna att sitta kvar vid middagsbordet efter de ätit upp och läsa i en kvart i valfri bok som vi har liggandes i köket. 

Det är inte populärt. 

Hörde en bokhandlare säga häromdagen att de hela tiden håller på att vela kring om de ska fortsätta ta in ungdomsböcker i sortimentet och försöka sälja dem, eller om de ska ge upp den ålderskategorin helt. "Vi har några få bokslukare som kommer hit, men de hoppar direkt från 11-årsböcker till vuxenböcker, utan att passera ungdomshyllan." Har också hört rapporter om tonåringar som numera fortsätter att välja böcker för yngre åldrar, för att det är det de klarar av att läsa. Att det är en tendens som syns allt mer på bibliotek. 

Jag suckar när jag tänker på ungdomsboken. Det finns så många bra. De hittar så sällan fram. Tänk om den dör? Jag vill verkligen inte att den ska dö. Jag vill att det ska fortsätta finnas ett skitstort utbud av olika svinbra böcker jag kan tvinga mina söner att läsa efter middagen tills de är så bra på att läsa att motståndet helt försvunnit, och de kan läsa vilka texter som helst och fatta saker som står mellan raderna i en berättelse och få bilder i huvudet av en text och hitta sig själva i en bok.

Ja, och så vill jag gärna fortsatt ha ett jobb.

torsdag, oktober 15, 2020

Kära jobbdagbok (56)

Hallå, det är Clara Henry-ish. 

Idag har jag spelat in en videohälsning till en skola. Det var till ett läsprojekt i kommunen, alla gymnasieelever i ettan ska få välja en bok (vet inte hur många de har att välja på, men några stycken) som de sen ska få och läsa. Videohälsningen skulle vara på en minut, till uppstartsdagen. 

Börjar ändå få pyttelite blodad tand? Trodde jag HATADE video, men det ääääär ju ändå liiiiite kul att lajva videoblogg och klippa film? Det är kanske alla videomöten under det här året som fått spärren att släppa.

Tricket Clara Henry har (och eventuellt alla andra youtubers, men låt en medelålders kvinna snöa in här nu, va?) är att hon säger typ en mening, och sen klipper hon, flyttar sig tio centimeter, säger nästa mening, klipper, flyttar sig, klipper, pratar, flyttar sig, klipper. 

Det var en aha-upplevelse att fatta detta, herregud, vad jag har flyttat runt på en liten kvadratmeter och klippt klipp idag.

Jag visade videon för mina barn sen och bad om feedback. De har ändå jävligt stor erfarenhet av youtube. Det ena barnet sa: "Jag skulle inte vilja att nån visade upp det här i min skola, men jag skulle inte DÖ av skam." Det andra barnet sa: "Jag skulle dö. Rakt av."

Nu har de markerat exakt vilka klipp i den här ynka lilla minuten som är mest pinsamma, och gett mig förslag på hur jag ska göra istället, samt visat hur alla deras favoriter gör. 

Kämpar väl vidare här. 

Jag har som mål att göra typ 8 minuter långa videoklipp om alla mina ungdomsböcker.

onsdag, oktober 14, 2020

Kära jobbdagbok (55)

 "Genomtänkt content", "genomtänkt content", äh jag har fan inget.

Idag har jag först suttit på ett café och jobbat och sen suttit vid ett skrivbord och jobbat. Däremellan åt jag kantareller med västerbottenost på rostbröd. 

Igår när jag var ute och gick (i tolv freaking kilometer) med Karin försökte jag återskapa hela gårdagens tankekedja med att det finns ett enormt utbud av (till exempel) böcker –> behovet av skräddarsydda tips/guider för att navigera i det utbudet –> den rätt stora avsaknaden av den typen av guider när det kommer till barnböcker –> vad det har för effekter på läsningen hos barn –> skämtet om att jag ska börja göra reaction videos kring barnböcker.

Jag frågade Karin hur hon gjorde för att hitta böcker till sina barn. 

"Jag frågar dig" var hennes svar, "och när jag inte gör det så frågar jag på Facebook."

"Och då tipsar folk om att du ska läsa Narnia", sa jag med en ögonhimling och Karin bara: "Sa hon bittert. Herregud, Lisa? Ja, folk tipsar om Narnia. Men ända sen du hade din arga Narnia-rant första gången för mig så har jag tänkt på det där. Om folk bara är nostalgiska och tipsar om helt självklara grejer, typ Astrid Lindgren och Harry Potter, eller om det faktiskt strömmar in annat också, uppblandat med Narnia. Och det strömmar in annat också! Det gör det!"

SKÖNT ÄNDÅ.

Hälsningar ögonhimlarn.

Har seriöst idag gått in på youtube för att se hur folk säger hej i sina videos, i nåt slags studiesyfte. Tycker de inledande sekundrarna av ett videoklipp kan bli så otroligt plågsamt jobbiga att se på när det typ sitter en person i rutan och ser lite obekväm ut och liksom ska... komma igång, utan att riktigt veta hur. Det är samma med moderatorer i panelsamtal. Eller poddar. Det är som att jag tar över precis all nervositet när jag ser eller hör det, och sen måste jag akut stänga av för att jag blir för stressad. 

Clara Henry var bra. 

Ska bli mer som Clara Henry. 

tisdag, oktober 13, 2020

Kära jobbdagbok (54)

Jag pratade med Johanna i helgen om bloggar, och hur språket och tonen och innehållet på internet har ändrats de senaste kanske tio åren. Att den typen av blogginlägg man skrev och läste drivor av för tio år sen knappt finns längre, och om de finns så studsar man liksom till när man hittar dem. Det är ingen vattentät spaning direkt, den grundar sig mest på två personers magkänsla, och inte är den ny heller. Men de där inläggen utan tydlig vinkel och agenda, som kanske var typ "gick till jobbet, åt en macka, gick hem". Jag saknar dem, men jag pallar inte längre med att skriva dem, och jag läser dem helst bara om de blandas upp med annat som har mer substans. Vet inte om det är mina krav på mig själv och andra som ändrats, eller om det är en trend, en tidsanda, en röst, en färg. 

Det är i alla fall svårare att skriva blogginlägg utan tydlig vinkel och typ "genomtänkt content".

Jag skäms lättare.

En annan sak jag pratade med Johanna om i helgen var att jag hatar att fastna i att scrolla runt bland allt utbud på Netflix och Storytel och Spotify och Podcaster. Jag kommer liksom sällan till punkten "titta på filmen" eller "läsa boken" , för jag fastnar i själva väljandet. Johanna är min tydligaste hjälp ut ur det där. När hon tipsar mig om en bok eller film eller serie eller podd så går jag direkt till den och slipper välja och det är underbart. Jag vill att Johanna ska skriva ett nyhetsbrev en gång i veckan med skräddarsydda tips, förlåt, skräddarsydda krav, på all kultur jag ska konsumera. 

Det är ju något med det där behovet av att ha någon som guidar en igenom allt utbud.

Vi flamsade om att vi ska börja göra reaction videos om barnlitteratur, för att det verkar vara det enda kidsen vill ha nu för tiden. En av oss håller upp en bok, den andra reagerar genom att gutturalt vråla ut en känsla.

måndag, augusti 24, 2020

Kära jobbdagbok (53)


Nu är den släppt! Ljudserien som jag och Åsa Anderberg Strollo har jobbat med gud vet hur länge. "Tystad" heter den, och den har formen av en fiktiv dokumentär. Ploten är så här: Den 4 maj 2019 sker ett terrorattentat på Arlanda flygplats. Nyheten lamslår hela Sverige, och folk sitter som klistrade framför nyheterna. Tre tonårstjejer pekas snart ut som misstänkta, och en av dem heter Elise Björk. Var är hon? Vad är det som hänt? Och hur kunde det bli så här? Ett år senare bestämmer sig Elises pojkvän Milad för att göra en radiodokumentär om attentatet, i ett försök bredda bilden av Elise och försöka förstå hur allt det här kunde hända. "Tystad" är resultatet!

Främst har vi tänkt att serien riktar sig till unga vuxna, men det är inte så jädra noga. Man kan vara 15 eller 27 eller 48 eller 70 när man lyssnar. Det är åtta avsnitt som är en halvtimme långa, ungefär! Och den är dramatiserad, så det är skådespelare och musik och ljudeffekter och the whole shebang. Kanske låter den liiiiite som en P3 Dokumentär? Fast fejkad, eller påhittad, eller fiktiv. 

(Man hittar den enklast i nån streamingtjänst för ljud, till exempel Storytel eller Bookbeat eller Nextory.)

Så nytt allt det här? För mig, alltså. Märker det bland annat på att det är en annan nivå på osäkerhet inblandat i känslorna inför släppet. Jag har jättesvårt att bedöma själv hur det här ska landa, om serien kommer att hitta ut till lyssnare som gillar den. Med böcker är jag coolare nu för tiden. Men detta är ljud, det är drama, jag har gett regi, det är en annan form, en annan genre än vad jag är van vid, och jag har ingenting att hålla mig i, märker jag.

Lyssnar nervöst igenom alla avsnitt från ett tåg, trots att jag hört varje sekund förut. 

Avsnitt 4 och 7 är mina favoriter.

onsdag, juni 17, 2020

Kära jobbdagbok (52)

Tis the season to skicka grejer på tryck, och jag är inne på detaljnivå i tre olika projekt samtidigt. Det är Fula tjejer (skickad!), det är Viggo och kärlekskaoset (kollar baksidestext och läser korr!) och det är ljudserien Tystad (lyssnar igenom råklippningen). Det där sista är en rätt mäktig upplevelse ändå. Det är första gången jag hör hur manuset som Åsa Anderberg Strollo och jag har skrivit faktiskt låter. Alla klippen är inspelade av skådisar, råklippta, lagda på rätt ställe och ...  vi hör helheten för första gången.

Det är en fejkad dokumentärserie vi gett oss på. Vår huvudperson, Milad 19 år, gör en radiodokumentär i åtta delar om ett terrordåd på Arlanda flygplats, där hans flickvän Elise pekats ut som en av terroristerna bakom attentatet. Serien är fylld av hans intervjuer, nyhetsklipp, vittnen, gamla ljudinspelningar och Milads egna resonemang, och jag tror att den sammanlagt innehåller 20 olika röster.

Det har varit ett jädra projekt att spela in alltihop. Det är ett jädra projekt att korrlyssna på den också också.

2:48 Stryk Milads sväljning.

9.35 Om möjligt: stryk “vid inskrivningen” - så här: “och personliga ägodelar vid inskrivningen och fick information”? Det låter lite uppradat.

10:30 börja med gråten tidigare, gärna före/under Milads replik.

20.31 lägg in liten konstpaus. 


26.18 orden “När polisen hittar henne” saknas.

Och så vidare. I all evighet.  

Jag har lyssnat extremt koncentrerat nu i två dagar, och suttit som ett fån med öppen mun och hörlurar och hovrat med fingret ovanför pausknappen för att kunna stoppa, lyssna om, skriva ner respons, lyssna vidare, stoppa, lyssna om, skriva ner respons, lyssna vidare.

Nu är serien redo för omklippning och ljudsättning med musik och ljudeffekter och sånt härl, och sen ska vi lyssna en vända till på samma sätt innan den slutklipps och släpps i augusti. 

Det är ett sånt experimentprojekt för mig, det här. Det liknar inget jag tidigare gjort. Bara det är ju värt en del, faktiskt.

tisdag, juni 09, 2020

Kära jobbdagbok (51)

Jag har haft "läsa" som främsta arbetsuppgift de senaste dagarna, och flyttat runt mellan olika läsplatser i huset och plöjt manus från skärm. Det känns alltid lite som om jag fuskar (här ligger jag i soffan och läser en bok) och lite som att jag helt omänskligt bara plöjer sidor, som en maskin.

Jag och Johanna tipsar om barn- och ungdomslitteratur i varje nummer av Vi Läser. Det är bara tio tips, och det är bara varannan månad, men vi läser ju hela tiden, och vaskar säkert fram de där tio från ett fyrdubbelt antal lästa titlar eller fler. Jag läser snabbt och slarvigt tills jag fastnar. Glider med ögonen över boksidorna och bläddrar. Rätt ofta blir det inte mer än så. Men det är härligt de gångerna jag upptäcker att jag saktat ner, och läser varje ord, för att jag inte vill missa några.

Idag läser jag skurk-prequelen till Hungerspelen, den nysläppta. Där har President Snow ännu inte blivit ond. Han är arton år, hungrig, fattig, och ska vara mentor åt en flicka från distrikt 12 som blivit framlottad att delta i årets blodiga hungerspel.

Jag saknar Katniss, men jag har börjat läsa noga.

torsdag, maj 28, 2020

Kära jobbdagbok (50)

Vi läser korrektur på ungdomsromanen "Fula tjejer" som ska gå till tryck om... har glömt, men snart. Det är jag, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson som skriver ihop, och det här är första boken i en serie om tre. Nu är vi på stadiet flytta kommatecken och stryka småord, och ändå är det (minst) en vända kvar efter den här. Igår läste jag koncentrerat i sju timmar. Fan vet om jag kommer orka läsa lika noggrannt nästa gång, men det kommer jag väl, på rent pannben. Det känns liksom onödigt att slarva med det sista, sista när man jobbat med något i nästan två år.

(Fick kolla kalendern nu, för det kändes så evighetslänge när jag skrev det där om två år. Hittar den första anteckningen om att "träffa Sara och Johanna, Scandic Malmen" i september 2018. Så okej, inte riktigt två år. Men nästan.)

Minns att jag mejlade Johanna och Sara med ämnesraden "Läget i laget" i januari 2019 och förklarade att jag på det privata planet höll på att separera och mådde asdåligt och sov som en kratta och inte förmådde få ur mig något kreativt, och att jag ville förvarna om att jag inte visste hur det skulle gå, att skriva bok nu.

(Gud, den där sömnlösheten. Så vidrig.)

(Det känns som tio år sen och igår.)

(Ja, ja.)

Det gick till slut, tydligen.

Kapitel för kapitel.

Jag tycker att det har varit skönt (utöver tio tusen andra saker som det också har varit) att ha det här projektet. Att skriva ihop. Att skriva något som är kul och rätt argt och drivigt. Att få ha de där mötena inskrivna i kalendern. Att det har stått "träffa Sara & Johanna, Bröd & Salt". Att jag har vetat att det helt säkert betyder att jag kommer att skratta så det kommer tårar varenda gång.

När Fula tjejer är skickad till tryck ska vi fortsätta med Jobbiga tjejer, och sen ska vi fortsätta med Svaga tjejer och det här betyder bland mycket annat att det kommer stå "träffa Sara och Johanna, Continental" i min kalender med jämna mellanrum i minst två år till.

Sånt är liksom verkligen inte kattskit.

tisdag, maj 26, 2020

Kära jobbdagbok (49)

Jag hatar faktiskt inte videomöten. Det är förvånande. Jag trodde pre pandemi att jag hatade facetime och videomöten ännu mer än vad jag hatade telefonsamtal och telefonmöten, men det gör jag ju inte alls det. Jag tycker det är rätt mysigt. Det är väl klart att det ofta är trevligare att ses i verkliga liiivet och låta mötet glida över i en á la carte, men...

(Okej, detta med à la carte har bara hänt mig exakt en gång. Men det är ett för bra uttryck för att inte slösas med.) 

Det är liksom väldigt tryggt att få sitta i sitt eget kök och ha möten via skärm också, har jag upptäckt. Mindre nervöst. Kortare startsträcka till att våga göra min röst hörd. Och det är lite mysigt att se hur folk har det hemma? Alla jag videomötar med säger att de är "väldigt färdiga med videomöten nu", men jag tror inte jag är så väldigt färdig. Jag tror jag tänker ta med mig videomötet in i tiden post pandemi också. Kanske att jag rent av kommer börja facetimea med mina närmaste på regelbunden basis också? Ingen hade blivit mer förvånad än jag, men det kanske kommer hända. 

(Men kan vi prata lite om det här med att man... eh, ser sig själv hela tiden under ett videomöte? Det gör man inte på vanliga möten. Jag vet inte om jag är ovanligt självcentrerad eller fåfäng eller obekväm framför en kamera, men jag har det i alla fall väldigt kämpigt med att inte ägna orimligt mycket av mötestiden till att försöka hitta min snyggvinkel eller rätta till håret eller... jamen, hela tiden bara förhålla mig till mitt utseende. Ett videomöte är som en enda lång utdragen selfiesession?) 

Numera tar det mig 55 minuter att ha ett "snabbt" möte (8 minuters fix av mig själv framför spegeln, 2 minuters teknikfix, 45 minuter möte) istället för till exempel 280 minuter, som det brukade ta nyss (30 minuters dusch/fix framför spegeln, 10 minuters promenad till pendeln, 4 minuters väntan på pendeln, 68 minuters pendeltågsresa, 10 minuters gångväg till möte, 10 minuter väntan för att jag var för tidig, 45 minuters möte, 10 minuters gångväg från möte, 15 minuters väntan på pendeltåget, 68 minuters pendeltågsresa, 10 minuters promenad hem). Det är ändå en skillnad på nästan fyra timmar. 

Idag har jag haft videomöte i tre timmar med Svenska barnboksakademin. Det var liksom görbart! Och rätt så mysigt! Och det kändes som en stor succé att mina halvnakna barn lyckades med konststycket att 1. hålla sig utanför bild under hela mötet och 2. hålla sig från att börja vråla efter mackor. 

Jag hatar faktiskt inte videomöten.

måndag, maj 25, 2020

Kära jobbdagbok (48)

Det är jul i boken jag borde skriva på idag. Snö och pepparkakor och adventsljusstakar. Det enda jag vill är att stänga datorn med en smäll och gå ut och plantera om mina dahlior, och gulla med mina luktärtor. Jag ger min trädgård max två dagar till, sen är den ett hav av fullt utslagen syrén och äppelblom. Det känns som ett hån att ens vistas inomhus, men ok. Glögg och lussekatter. Kämpa, Bjärbo.

Jag har verkligen rätt stora svårigheter med att komma igång kreativt nu. Sträckan mellan ”okej, nu gick barnen till skolan” till ”okej, nu öppnade jag romandokumentet och började skriva” blir bara längre och längre för varje vecka som går, tycks det mig. Det är långt ifrån säkert att jag hinner ta mig fram innan dagen är över. Det finns jättemycket annat som jag (hittar på att jag) måste ta tag i istället.

Nyss spontanskrev jag en krönika till barnboksakademin. Nu bloggar jag. Sen måste jag skicka ett brev och betala några räkningar och skriva ut några dokument och svara på tre mejl också. Plus duscha. Och sen kommer ju barnen hem igen? Nån behöver säkert en macka.

Mot slutet av dagen blir resultatet ibland en fysisk stress, inte alls olik ångest. Det händer att jag tvingar igång mig då, med kryp i hela kroppen, och skriver ett kapitel som jag slaktar dagen efter. Det händer lika ofta att jag stänger igen datorn med en smäll, och går ut och planterar om mina dahlior och gullar med mina luktärtor.

Idag kommer det att bli det senare.

onsdag, maj 20, 2020

Kära jobbdagbok (47)

Det var ett år sen jag skrev här.

Då längtade jag efter flera arbetsdagar hemma utan några möten, pendeltåg, föreläsningar.

Nu råder pandemi, och jag har typ växt fast i mitt hem.

Jag har släpat ner kontorsstolen från övervåningen, och nu står den som en liten installation i köket. Utanför kontorstid vilar brödrosten på stolssitsen, men när frukosten är avklarad åker rosten ner på golvet, och kontorsstolen rullar fram till bordet, och sen sitter jag där och… ja. Glor på skärm? Redigerar böcker som snart ska skickas till tryck. Försöker skriva nya.

Det springer möss under spisen i köket. Jag har fångat fjorton stycken de senaste veckorna. När jag får för mycket ångest över att de låter där under flyttar jag in datorn till soffan. Där hörs de bara svagt.

Jag är rätt dålig på att hantera att allt bara flyter omkring i ett kanske, har det visat sig. Kanske blir föreläsningarna jag har inbokade i höst av. Kanske behöver jag vika det och det datumet för den och den grejen. Kanske blir det någon form av medverkan vid någon form av bokmässa. Kanske kommer pengarna på mitt bankkonto att räcka tills det här vänder. Om det vänder?

Jag strutsar rätt mycket.

Det är som att jag suddat ut juni, juli, augusti, september oktober ur mitt medvetande för att de inte längre går att förhålla sig till och planera.

En vecka i taget.

Den här veckan är det redigering.

tisdag, maj 28, 2019

Kära jobbdagbok (46)

Ibland är det en sån himla lättnad att få ha en Helt Vanlig Dag På Kontoret. Inget pendeltåg in till Stockholm, inga möten, ingen ljudboksinspelning, inget författarbesök, ingenting. Bara beta av sånt som hamnat efter. Mejl, fakturor, planera kalendern, kolla ekonomin, få lite himla överblick. Flytta nån liten penna på skrivbordet. Posta nåt litet brev.

Snart får barnen sommarlov. Jag ska vara ledig med dem varannan vecka i sommar. De andra veckorna vet jag inte säkert. Kanske ska jag vara ledig lite själv. Eller inte, jag vet inte, jag har inte riktigt orkat tänka så långt, kanske jobbar jag på hela tiden, vi får se.

Hela perioden över barnens sommarlov känns i alla fall som en ocean av tid.

Jag hinner skriva en bok då. Kanske två? I teorin hinner jag allt, och när hösten kommer är jag ifatt. Då har jag jobbat ikapp allt jag inte orkat jobba med under våren.

Visst, vet ni.

Inga problem.

onsdag, april 24, 2019

Kära jobbdagbok (45)

När jag öppnar det gemensamma googledokumentet vi använder och läser Saras och Johannas nya kapitel på vårt gemensamma manus skrattar jag ibland till så det liksom rinner små ocharmiga droppar av kaffe längs med hakan på mig. Nyss var det en scen där en av huvudpersonerna ligger och spiontrycker i en buske helt ovärdigt som fick mig att bryta ihop. Jag antar att you had to be there för att fatta, men ni får tro mig, bara. Jag har gett mig i kast med två väldigt roliga och smarta författare. Och nu är det nästan som att jag skiter lite i var det slutar, om det blir en bok eller inte, och om den blir bra. Det är i alla fall som friskvård att jobba med denna text.

På fredag ska vi ses i mitt hus och ta oss vidare. Vi har skrivit fram till kapitel 36. I exceldokumentet där vi har vår kapitelplan finns det planerat 22 kapitel till innan vi är klara.

Så här var det på ett ungefär: Vi flamsade fram en gemensam bokidé på en förlagsfest för tre, fyra år sen. Jag minns det som att vi använde ledord som tjejhjältar, killjävlar, högstadietrakasserier, detektivarbete och triumferande hämnd. Jag tror att vi kanske hade nån ponny med i bilden i begynnelsen också, men den är borta nu.

Vi skriver i alla fall varsin karaktär, och vart tredje kapitel. Min karaktär är "skitsmart, tyst, med tydliga stalkertendenser". De andra är lite olika grejer, till exempel nyinflyttade, och har lite olika egenskaper, till exemel dålig impulskontroll.

Eleni, Tilde och Jasmine.

De är tretton, går i sjuan, och man jiddrar inte med dem ostraffat.

tisdag, april 23, 2019

Kära jobbdagbok (44)

Jag läser in "Djupa Ro" som ljudbok. Instängd i ett litet, litet ljudbås på Riddarholmen sitter jag med hörlurar på och mikrofon framför munnen och läser texten lagom långsamt från en skärm. Varje gång jag stakar mig eller läser fel ska jag trycka på knappen jag håller i handen. Det är en sån där knapp som man har när man klickertränar hundar. Klicken får ljudnivåerna på inspelningen att skjuta i höjden, så ljudteknikern kan se sen att "här är det nåt", och klippa just där. Jag har som ett tics att hosta till efter varje gång jag klickat, har jag märkt. Som om jag vill hosta igång mig igen.

"Jag ifrågasätter sällan dem. Platserna mellan oss som ingen någonsin pratar om, de invanda rörelsemönstren och rollerna som ingen ens reflekterar över. Vi har inte setts sen i julas, och ändå tar det inte mer än en sekund för oss att hitta tillbakat..." 

*paus* KLICK *host* *svälj* *suck* 

"Vi har inte setts sen i julas, och ändå tar det inte mer än en sekund för oss att hitta tillbaka till rutinen."

Jag tänker på den där ljudteknikern. Undrar om han tänker på mig som "hon som alltid hostar när hon läst fel". Om vi har olika tics, alla vi som läser. Hur våra pauser, hostar, sväljningar, suckar låter. Om han ser på sitt jobb som "klippa bort kroppsljud". Sist fick jag tipset att inte komma hungrig till inspelningen. Det hörs jättetydligt om magen kurrar. Plus att man kan bli andfådd om man är hungrig, och andfådd vill man inte vara när man läser, det låter helt hemskt. Nu har jag rutinen: Äta innan. Inte dricka kolsyrad dryck. Alltid radera det första kapitlet jag läst in för dagen och göra om det, för jag är alltid, alltid andfådd i början, och lugnar ner mig sen.

Studiopassen är tre timmar långa, och idag gör jag mitt fjärde pass. 

Det kommer att räcka, jag har bara 40 sidor kvar att läsa in.

onsdag, april 10, 2019

Kära jobbdagbok (43)

"Vad är poängen med älgarna?"

Jag är på Linnéskolan i Älmhult och besöker högstadiet, och när jag får älgfrågan är det från en klass som läst "Inuti huvudet är jag kul". De undrar över alla scener med älgar, så jag berättar för dem om min älgskräck. Eller om det är älgfascination? En gång när jag var sexton cyklade jag i alla fall (nästan) in i en älg på väg hem från min bästa kompis. Det var mörkt, det var natt, och älgen bestämde sig för att korsa landsvägen precis när jag kom cyklande, och framhjulet på min cykel strök mot älgens bakben.

De är så stora, älgar.

Sjukt coola djur.

Jag hittade på en älgsång sen, som jag sjöng varje natt när jag cyklade hem, för att älgarna skulle höra mig och vara lite mer alerta och korsa vägarna i tid, och jag tänker fortfarande på det när jag cyklar. Och kör bil. Och rider.

Mitt älgtrauma och jag. 

I boken är älgtraumat ett annat, men det hade eleverna redan koll på, de hade lusläst boken och jobbat med den på massor av olika sätt och förberett sig i veckor på att jag skulle komma.

"Varför skriver du om psykisk ohälsa?", "Finns Olgas hus på riktigt?", "Gillar du också Elton John?", "Hur uttalas Alia?", "Var du blyg? Är du blyg?" "Spelar du Candycrush?" "Berätta hur du tänkte om Livs mamma!" "Vill du veta vilka låtar vi tycker passar till olika scener i boken om den ska bli film?"

Blev så imponerad av det ambitiösa arbetet med läsning på den här skolan (inte bara av mina böcker, utan hur de jobbade med läsning över lag) att jag fortfarande inte stängt munnen. Älskar, älskar, älskar när det händer. Det är så ofta det är tvärtom.

Heja, Älmhult!

fredag, mars 29, 2019

Kära jobbdagbok (42)

Jag läser korr på "Viggo och mammalivet" som släpps i juni. Den handlar bland annat om hur Viggo och lillebror Nils försöker vänja sig vid att bo varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa. Jag skrev den innan jag visste att den i extremt hög grad skulle komma att handla om mitt eget liv, och nu gråter jag ganska mycket varje gång jag läser den. Särskilt scenen där Viggo ligger och ska sova på kvällen och frågar sin mamma varför hon inte kan bo ihop med pappa är jobbig att ta sig igenom.

Men det går.

Nyss kom jag till korrfelet wriktigt och läste det som östgötska i huvudet, och då blev allt lättare.

För några veckor sedan träffade jag 120 ettagluttare som hade läst den första boken om Viggo, och tänkt och tänkt för att komma på bra frågor nu när de skulle träffa författaren. Deras första och viktigaste fråga var: "Gillar du tacos?".

Och det gör jag ju.

torsdag, mars 28, 2019

Kära jobbdagbok (41)

När jag pratar om min kontorslokal med utomstående människor kallar jag den för hippielokalen. Vi är en förening med typ hundra medlemmar som tagit över en 180 kvadratmeter stor lokal i det gamla stadshotellet i Gnesta, och nu driver vi någon slags modern bygdegård här ihop. Vår lokal, heter stället. Vi har kafé, kontor, konserter, föreläsningar, spelkvällar, fröbytardagar, what have you, och det är nästan alltid öppet för alla. Tanken är att medlemmarna i föreningen ska skapa allt som händer här. Känner någon behov av en cykelverkstad/brädspelskväll/klädlagardag/loppis så är det bara för den personen att boka lokalen och bjuda in. Alla bidrar med det de kan och orkar. Tillsammans är kul, kom hit och känn gemenskapen, vem du än är, försöka duger, etc.

Det var ett år sedan vi tog över nycklarna till lokalen.

Vi testar oss fram.

Väldigt mycket med det här är en prövning för mig.

Häromdagen skrev jag till Emma att jag kände mig som ett stelt kapitalistsvin som satt vid mitt städade skrivbord och skickade fakturor och satte in papper i en strukturerad pärm och ville göra saker ordentligt och effektivt, i rätt ordning, rätt ofta helst själv, på mitt sätt. Hon svarade med en gråtskrattemoji och kämpa, Lisa.

Jag får kämpa. Än så länge är det absolut värt det.

Jag har tagit på mig att vara kommunikatör och skicka ut nyhetsbrev om vad som händer i lokalen, och formge medlemskort och flyers och grafiskt material. Det är först kul, och sen sliter jag mitt hår när det tar tusen år att förankra allt hos alla det ska förankras hos innan jag kan skicka ut, och sen skickar jag ut, och sen är det kul igen, för alla blir så glada att någon orkat anstränga sig.

Ibland hör jag mig själv berätta om tisdagen då vi hade en italiensk singer/songwriter här för lunchkonsert, och han satt på scenen och sjöng "Imagine" i kaftan och raggsockor. Samtidigt i en annan del av lokalen: "Bli expresshealad på 20 minuter".

Har ändå en mycket stor del hippie i mig vid sidan av det där stela, strukturerade kapitalistsvinet.

Tyckte det var underbart.

onsdag, mars 27, 2019

Kära jobbdagbok (40)

När jag kommer till kontoret på morgonen luktar det nygräddade brownies. "Ingen resväska idag? Vad kul!" Det har öppnat kafé i lokalen där jag hyr skrivbordsplats, och Daniel som står i köket är nog den som har bäst koll på mitt flängande hit och dit just nu. När resväskan är med säger han "dags igen?" och jag säger "ja" och han säger "är du borta länge?" och jag säger "tre dagar, åker i eftermiddag" och sen har vi kanske småpratat klart, sen sätter jag mig vid min plats och håller tyst, och ibland får jag provsmaka på dagens mat för att kolla så den blir god.

Det är bra.

Att ha en plats här, att någon märker om jag är borta, att liksom sitta bakom min lilla vägg vid mitt skrivbord och vara en del av något, lite i smyg. Jag längtar aldrig efter att jobba hemma längre, jag längtar efter att jobba här. Att få komma hit, sätta på mig mina brusreducerande lurar, och försöka tänka ut vilka kryddor det blir i dagens lunch, som ett slags dofttest.

"Blir det dragon idag?"

"RÄTT!"

Förra veckan kändes det som Peach Pit på lunchen. Jag satt i en soffa och såg den fyllas på efter hand med person efter person jag känner i Gnesta, sen åt alla, sen gick en efter en, sen jobbade jag vidare.

"Jobbade."

Jag stirrar mycket på skärm nu för tiden.

Det får vara så.

I övriga livet pågår en separation, vi bor växelvis i huset hos barnen, hjulen på resväskan är snart utslitna. Jag har svårt att hålla fokus. Det går inte särskilt bra att vara kreativ. Men jag hyr en kontorsplats, och när jag kommer hit luktar det nygräddade brownies, och ibland när jag suttit här och stirrat på min skärm i tre timmar orkar jag plötsligt koncentrera mig en hel eftermiddag.

Jag försöker tänka att det får duga.

söndag, december 30, 2018

Kära jobbdagbok (39)

Jag tänker på om jag skulle bli sjuk eller inte kunna jobba. Jag har enskild firma. När jag startade den för tolv år sedan fick jag välja antalet karensdagar. Ju färre karensdagar, desto lägre sociala avgifter, och låga sociala avgifter lät bra. Jag valde 30 karensdagar. Så har jag haft det sen dess. Jag har aldrig någonsin sjukanmält mig hos försäkringskassan (som man ska göra när man har eget), för det har aldrig känts relevant när jag legat däckad i nån liten förkylning eller magsjuka. "Jag kommer ju aldrig vara sjuk i mer än en månad, så det är ju ingen vits, har tusen karensdagar, fuck it."

Nu loggade jag in och ändrade till 7 karensdagar.

Krävdes typ två klick.

Jag är inte sjuk, men jag känner mig inte längre odödlig, och jag orkar inte gå omkring och oroa mig för den där månaden. Jag skulle klara den just nu, men vem fan vet i framtiden? Uh, framtiden.

Man kunde välja 1 karensdag också.

Borde jag gjort det?

Varje gång jag skriver om något som har med pengar och oro och ekonomisk osäkerhet att göra känns det som att balansera på en extremt tunn liten tråd. Jag har tjänat rätt bra de senaste åren. Fått priser, fått stipendier, sålt bra med böcker, levt tryggt med dubbla inkomster i hushållet. Jag vet inte om mina tänk om jag blir sjuk, tänk om jag blir själv, tänk om allt går åt helvete bara är provocerande, men JAG TÄNKER SÅ, det är ett fragment av mitt jobb (alternativt min personlighet) att tänka så, jag kan inte sluta. Kanske borde hålla käft om'ett däremot. Men önskar också att alla kunde prata mer om pengar, och inte vara så jävla hemliga.

Det var en ruta i något nummer av tidningen Tecknaren där en bilderboksperson listade exakt hur mycket pengar hon tjänat på de bilderböcker hon gjort, och hur många timmars jobb hon lagt ner för att casha in de pengarna. Till exempel: Förskott: 10379 kr. Övrig försäljningsroyalty: 0 kr. Omslag: 0 kr. Utgivning i Japan 3500 kr. Produktionstid: Cirka 10 veckor. Totalt: 13879 kr.

Sånt.

Skulle jag vilja att fler pratade mer om.

måndag, november 26, 2018

Kära jobbdagbok (38)

Här är fyra grejer som hänt den senaste veckan:

1. Jag har målat och fixat och möblat och grejat i kontorslokalen för att det ska öppna ett kafé där. Blev klar 02.36 i fredags kväll. Kaféet öppnade i lördags. När jag drog på mig målarbyxorna för fjärde morgonen i rad med träningsvärk i hela kroppen tittade Gustav på mig och frågade om jag bytt bana. "Var du inte nyss författare?" Kanske byter jag tillbaka snart, men det har varit sjukt kul.  Särskilt ögonblicket när jag fick åka med skåpbil till gigantisk loppis med fyra tusenlappar i fickan och uppdraget "köp möbler till kaféet" var sjukt kul. Nu återstår eldprovet att se om det går att jobba med skriv i en lokal där det drivs kafé. Vilket leder oss in på –>

2. Jag har köpt ett par skitbra brusreducerande hörlurar. Frågan jag ställer mig nu är: Hur har jag någonsin kunnat leva utan dem? Ingen vet. Det är OTROLIGT skönt. Man sätter dem över öronen, trycker på on, och... *tystnad* Åh gud, vad jag älskar tystnad. 

3. Emma har vunnit Augustpriset!!! Tre år i rad har jag försökt följa Augustgalan på avstånd från ett tåg med skakig uppkoppling och frustrerat tryckt uppdatera på twitter för att hänga med i galan bäst det går. I år lyckades jag pricka in barn- och ungdomskategorin på en sträcka MED uppkoppling och kunde kolla på youtube. Blev så glad när "Gropen" vann att jag tjöt så det kom snor. Så glad för Emma!!!

4. Kommer inte ihåg nu, är så uppe i varv efter punkt tre. 

 EMMA!!!

fredag, november 16, 2018

Kära jobbdagbok (37)

Herregud, vad jag har funderat länge på hur jag ska skriva det här inlägget och få det att låta ödmjukt snarare än skrytsamt. Nu struntar jag i det. Nu skryter jag bara. Det här är min jobbdagbok, och detta skitroliga har hänt:

I onsdags tilldelades jag ett helt vansinnigt fint pris, Astrid Lindgren-priset. Det är i och för sig inte (tvärtemot vad många tror) samma sak som att jag fick ALMA-priset (som världens största barn- och ungdomslitteraturpris). Men bortsett från den disclaimern är Astrid Lindgrenpriset ett SJUKT FETT PRIS som delas ut en gång om året "för förtjänstfullt författarskap inom barn- och ungdomslitteraturen". Och listan på de författare som har fått priset tidigare år är så mäktig att jag blir yr när jag tittar på den. Plus att man får 100 000 kronor!!!

Jag är så extremt glad över det här.

Vi minns alla (okej, jag minns den i alla fall tydligt) den inte så charmiga känslan av pure avundsjuka som jag bar utanpå kroppen i samband med augustnomineringarna för någon vecka sedan. Nu är jag den här: "Alltså vem vill ens ha August om man kan få Astrid?"

(Svar: Jag, gissningsvis. Eventuellt att jag kan tänka mig alla priser! Är verkligen inte knusslig. Genuint festligt med pris, har det visat sig!)

Det mysigaste med prisutdelningen var att jag fick äta pristagarlunch med juryn och sitta bredvid Astrid Lindgrens dotter. Att hon till exempel med stor nyfikenhet sa "men du, säg nu då, hur går det för Viggo i nästa bok, går det bra för honom?" tänker jag gömma som en liten lycklig grej i hjärtat för evigt nu.

Och sen: Har fått så överväldigande många grattisrop efter tillkännagivandet att jag verkligen knappt kan hantera det. En granne jag knappt känner kommer har kommit med blommor (!), kompisar och kusiner till mamma och pappa har skickat meddelanden, restaurangägaren på lunchstället jag åt på igår ba: "grattis!", personer jag inte pratat med sen skolan har hört av sig, personer jag har pratat med sen skolan har hört av sig med med tusen utropstecken. Jag hade verkligen inte väntat mig det alls, och jag är SKITGLAD över detta snälla. Så generöst.

Har också fått väldigt många frågor om vad Astrid Lindgren betytt för mig de senaste dagarna och funderat mycket på det osynliga arvet av henne som bara sitter i ryggraden. Hur hon format så himla stora delar av mina (och andras) referensramar. Små uttryck jag använder ofta, citat från nån av böckerna som blivit ett skämt i min familj, små saker jag gör eller tänker på eller minns. Att det inte går att bortse ifrån hennes betydelse. Särskilt inte om man skriver. I mitt tacktal pratade jag om lek och fantasi, att jag tycker jag lekt och leker och fantiserar i en ram som Astrid Lindgren gett mig. Tänk att det kan vara så? Att det som händer i en bok kan bli en lek för ett barn. Att den som skriver för barn i bästa fall kan ge bort en ny tom ram att fylla med fantasier. Det känns så mäktigt.

Är som ni märker i moodet "hålla tacktal helt hejvilt".

Så väldigt glad.

fredag, november 09, 2018

Kära jobbdagbok (36)

I början av hösten när jag hade heldagskonferens med mig själv om mitt kommande arbetsår skrev jag JOBBA MER I GRUPP högst upp på pappret med mål, och KANSKE TESTA NYTT FORMAT lite längre ner. Jag vet inte exakt vad jag menade med det mer än att jag gissningsvis var lite trött på att 1. Göra saker själv i 2. Samma form som jag brukar göra dem. Men nu står målen i alla fall där nedpräntade. Och det är kanske bra. Har i alla fall märkt att jag säger ja och okej och vi provar, vad kul när smarta personer jag känner vill göra något ihop. Innan har jag nog mer sagt kanske det, sen någon gång, vi får se.

Och en sak ska ni veta: Det är så fruktansvärt mycket lättare och roligare att spåna fram en berättelse om man är mer än ett huvud som spånar.

(Insert tio tusen dagdrömmiga ord om ett writersroom för tio tusende gången.)

Ska bli spännande att se om det i slutänden blir något alls av alla ja och okej och vi provar, vad kul. Det vet ingen i dagsläget. Men jag har i alla fall roligt while jag spånar på lite olika håll och kanter, och HA ROLIGT stod också på listan, så.

Det är ju nåt.

torsdag, oktober 25, 2018

Kära jobbdagbok (35)

Precis när jag ska gå och lägga barnen trillar det in ett sms.

"Mitt i läggdags här, men en sjuuuukt hastig skiss från skissboken. Kram!"

Det är från Johanna Magoria, som tecknar böckerna om Viggo. Hon har läst manuset till bok nummer två för andra gången idag och börjat tänka bild på allvar, och när jag ser hennes snabba blyertsstreck får jag svälja ner gråt. Det är den gladaste scenen i hela manuset hon skissat ner. Jag fattar inte hur hon gör, men hela förlösningen som jag jobbade med i jag vet inte hur många timmar för att få till i texten finns med i hennes skissblock redan. Han är glad just där, Viggo. I varenda litet pennstreck.

Bild är en så mäktig grej.

Jag skulle verkligen himla gärna vilja vara bra på att måla, men jag orkar inte ens börja försöka.

Jag pallar inte att vara dålig på bild, det känns för viktigt, penslar och färg är det coolaste som finns, mycket coolare än text, och jag kan kanske inte leva med att försöka men bara vara ganska kass.

Men jag googlar kurser. Jag vill typ kladda med färg ihop med folk jag gillar utan att det finns några duktisar* med och göra oss andra rädda, jag vet inte vad det skulle vara för kurs. Nån hemlig. Som sker hemma i mitt vardagsrum? Jag kanske måste vara lite full för att våga, för jag blir arg bara av tanken på att rita fult. Det är en sån himla frustration redan med texten, att inte få NER ORDEN PÅ PAPPRET så bra som de är i huvudet. Kan inte ens föreställa mig hur förbannad jag skulle bli om jag försökte få ut allt genom en pensel jag inte behärskar.

En gång tvingade min konstnärskompis Josefin mig att rita av folk utan att titta på pappret en enda gång. "Det KAN ändå inte bli fint, ögonen kommer typ hamna på hakan och näsan vid knäna, för du får inte titta på pappret, så... släpp kraven." Jag var typ hög av lycka efteråt. Jag gör det ibland nu med mina barn. Varje gång någon får näsan i öronen på bilden skrattar vi skithögt, och jag tänker "det här vågar jag ju?" Sen tittar jag på pappret och försöker, och blir arg och snörpig på munnen på en sekund och så bara: *droppar pennan i ren självbevarelsedrift*

Det är som när jag syr ibland och nåt blir fel och jag inser att "det här kommer liksom inte bli så som jag tänkte att det skulle bli" och så bara KÖR JAG ÖVER ALLT MED RAKSÖMSJÄVELN FRAM OCH TILLBAKA I ROADRAGE FAST SY, så skulle det bli. Oljefärg i en arg hård indunkad hög på pappret.

"Fint."

*DUKTISAR. Så sa en smart kvinna jag känner igår. Så bra ord ändå? 

Jobba med "Viggo och rädslolistan" i skolan

Ladda ner lärarhandledning gratis här.
Jag hörde någon gång en författare som sa att hon helst inte ville att man skulle jobba med hennes böcker i skolan, för då blev böckerna förknippade med uppgifter/läxor/lärande, och hon ville mer åt den magiska läsupplevelsen. Jag fattar den tanken till ungefär 5%. Resterande 95% fattar över huvud taget inte alls. Jag liksom nästan kvider av nöjdhet när jag dagdrömmer om en hel klass som läser tillsammans, pratar om boken, och ägnar skitmycket tid och kraft åt att förstå sig på min berättelse, som lär barn att bli läsare genom min bok? Jag tycker faktiskt inte det finns så jättemycket som klår det.

För mig får man således verkligen extremt gärna ta sig an "Viggo och rädslolistan" med sin klass! Den passar i förskoleklass eller ettan eller tvåan, tycker jag. Viggo själv går i ettan. Jag har pepprat den full med bra grejer att prata om: Rädslor, att få en ny kompis, ha skilda föräldrar, könsroller, att flytta, att ha syskon. Och jättemycket igenkänning för många som är typ sju: Tiokompisar, minecraft, ipads, veckobrev, småbrorsor som är busiga, och att kämpa med att försöka lära sig läsa.

PLUS ATT: Nu har förlaget tagit fram en superfyllig lärarhandledning (det är Lina Stoltz som gjort den, och hon är både författare och lärare, så hon vet vad hon håller på med)! Den är gratis och finns att ladda ner här på förlagets hemsida. Slit den med hälsan, älskade skolmänniskor!

Det vore så klart en ära om ni ville läsa min bok i er klass.

måndag, oktober 22, 2018

Kära jobbdagbok (34)

Det är måndagkväll, och jag väntar på ett tåg i Flen. Fiket har stängt. Jag har inte ätit middag. I morse tittade min son imponerat på mig och sa: ”Du börjar verkligen bli gammal, mamma. Du är helt grå här runt ögonen.” Innan idag var jag och tappade mig på blod för att se om jag har brist på något. Kanske järn.

Jag kollar twitter och instagram och facebook och DN och SVD och Expressen och Aftonbladet och läser allt om augustnomineringarna som avslöjades samtidigt som jag satt på SJ Regionaltåg från Västerås. Jag är extremt avundsjuk. Det är inte samma sak som missunnsam. Jag messar Emma (Adbåge) en rad med röda hjärtan och champagneglas som skålar och menar allihop på riktigt och skriver GRATTIS AUGUSTEMMA!!! och får direkt svar från Södra Teatern och nomineringsminglet med lika många hjärtan tillbaka. Jag älskar hennes ”Gropen”. Jag har inte läst alla de andra som är nominerade i barn- och ungdomsklassen, men de jag har läst är skitbra.

Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att tycka det, och samtidigt vara extremt avundsjuk.

Min vän Åsa (Anderberg Strollo) har en Augustmugg som hon fick när hon blev nominerad för ”Bryta om” för länge sen. Jag är avundsjuk på den också. Det är inte samma sak som missunnsam det heller, men jag tänker ofta på den ändå, hur det är att dricka kaffe i en Augustmugg, om det känns speciellt fortfarande, flera, flera år senare? Vi brukar skämta om muggen. Jag blev Augustnominerad och all I got was this lousy mugg.

Jag vill ändå tydligen skitgärna ha den.

Eller ja, en likadan.

Det absolut mest intressanta samtalet jag haft med kollegor var en sen diskussion under en bokmässa, när jag pratade om avundsjuka med sju, åtta andra författare, som avslöjade vem de var avundsjuka på i branschen och varför.

Så mycket otippad avund. Så mycket skam i den känslan. Så sjukt befriande att höra andra erkänna att de också gick omkring och bar på den.

Jag kommer väl ångra alla rader i detta inlägg innan tåget ens lämnat perrongen, men jag hade verkligen skitmycket hellre varit på Södra Teatern nu än i väntsalen i Flen!!!

Det luktar urin här.

torsdag, oktober 18, 2018

Kära jobbdagbok (33)

Jag var på en skola och besökte sjuor igår, och pratade om ungdomsboken de hade läst, berättade om andra böcker jag har skrivit. Sa "den här är nyast", och berättade om Liv. De undrar alltid hur lång tid det tar att skriva en bok. De får alltid gissa.

"Tre veckor?"
"Två månader."
"Fem minuter."
"Ett halvår?"
"Ett år?"
"Åtta månader."
"En kvart?"

När jag säger att jag kan jobba med en och samma ungdomsbok i tre år blir de bleka. Jag kan aldrig låta bli att vrida om kniven.

"Tänk er att ni skulle få i uppgift första dagen i sjuan att börja skriva på en berättelse. Och sen skulle ni jobba med den berättelsen hela sjuan, hela åttan och hela nian. Och inte förrän sista dagen i nian skulle ni få lämna in."

"Ameh, skämtar du?"
"Jag skulle dö av tristess."
"Fattar du, det är som en hel livstid?"
"Hur gör du för att inte glömma vad du skrev i början?"

Deras största ögonuppspärrnigsmoment är när jag pratar om deras yttersta hat – läsa igenom sin text innan inlämning – och säger att jag läser igenom mina texter hundratals gånger.

"Hundratals?!? Våra lärare får tjata om att vi ska läsa igenom en gång!!!"

Jag vet, sweetie. Jag vet.

Det händer (när stjärnorna står rätt och det är tre torsdagar i veckan) att de läser det där treårsprojektet i ett svep, på en kväll.

"Har du börjat på nån mer? När är du klar?"

Ja, du. Jag är i fasen "tänker". Låt oss höras när du är 22?

Det är speciellt att skriva för en målgrupp som hinner växa ur ens böcker innan man klämt ur sig en ny. Det är även speciellt att träffa dem.

"Skriv om mig i nästa bok? Alltså ärligt, jag är din perfekta huvudperson. Skriv om mitt liv! Det äger."

onsdag, oktober 17, 2018

Kära jobbdagbok (32)

Det är något med dagboksformen. Den som jag helt själv har bestämt att jag tydligen har på de här inläggen. Den triggar igång ett dåligt samvete över alla missade dagar som det inte plitats ner något om. 99% av alla mina dagboksanteckningar genom livet börjar med "Förlåt att jag inte skrivit på så länge, dagboken!" Vem är det jag ber om förlåtelse? Ingen vet. Also att det jätteofta står "nu har jag ju heeelt glömt att berätta om" ditt eller datt, "förlåååååt!". Som om dagboken skulle självantända och dö om den inte var en fullständig rapport över prick allt i mitt liv? Also två att jag tror att jag ljög i mina dagböcker för att det blev bättre historier.

MEN SKIT I DET NU.

Jobbet, fokus.

Jag tänker så mycket på böckers värde. Att det är så lågt.

I ett avsnitt av Förlagspodden som jag lyssnade på pratade de till exempel om "bokberget" som bara växer. De menade det berg av böcker som uppstår när old people dör och deras anhöriga ska tömma deras hem, och står med fulla bokhyllor med böcker som ingen längre vill ha. Förr kunde man kanske kontakta antikvariat i det läget, för det fanns ett värde i (åtminstone vissa) gamla boksamlingar. Men nu... finns inte det värdet längre. "Ingen" vill ha begagnade böcker. Det går knappt ens att skänka dem till Myrorna. Vi vill bara rensa ut och rensa bort, och vad händer med böckerna då, tippen? Meanwhile ges det ut nya böcker i skitsnabb takt hela tiden, och det tar en kvart ungefär innan en ny bok känns gammal och förpassas ut från bokhandelshyllorna. Jahopp. Muntert!

Jag har ingen aning om vart jag vill komma, direkt.

Men Lotta Olsson skrev en intressant krönika häromdagen när utlåningsstatistiken från biblioteken kom också. I topp på den listan (som alltså är en lista över vilka författares böcker som varit mest utlånade på Sveriges alla bibliotek under föregående år) ligger alltid nästan uteslutande barn- och ungdomsboksförfattare. I toppen av försäljningslistorna, däremot? Där ligger bara vuxenboksförfattare.
"Det tycks alltså vara så att vi köper vuxenböcker, men lånar barnböcker.
Det är kanske inte så konstigt. Många tycks uppfatta barnböcker som något man växer ur. Fast det stämmer inte alls, för en bra bok är alltid en bra bok, och det är en njutning att som vuxen läsa om till exempel Astrid Lindgrens geniala ”Mio, min Mio” från 1952. Men den lånar man bara åt sina barn, alltså. Medan man gärna köper en nyutkommen Dan Brown åt sig själv.
Den där värderingen kan man fundera på, och ställa den i relation till att barn läser allt mindre. Det kanske finns en koppling? Varför skulle barn läsa barnböcker om vuxna tycker att de är värdelösa?"
Soliga jobbhälsningar från ett tåg! Imorgon ska denna barnboksförfattare tänka happy happy enhörningstankar igen! Kanske.

tisdag, september 11, 2018

Kära jobbdagbok (31)

Jag lever ihop med en man som har system för allt. Ett är att han infört mejltid för att optimera sin arbetstid. Jag har bara lyssnat med ett halvt öra när han pratat om detta, för mejlsystem provocerar mig tydligen helt orimligt mycket, men jag tror att det är att han kollar mejlen en gång om dagen, och svarar på de mest akuta om han hinner under avsatt tid. EN GÅNG OM DAGEN! Min motsvarande siffra är väl en miljon. 

Detta är hur mitt mejl"system" är: Ha mejlprogrammet ständigt öppet, avbryta allt jag gör och läsa varje nytt meddelande direkt när jag ser det, så ofta jag kan svara med vändande post, chop chop. Bortgjort. Ibland säger folk "gud, vad snabb du är!" när de får mejl av mig och då nästan spricker jag av stolthet, emedan" snabb på mejl" tydligen är så nära en kärleksförklaring jag tycker man kan komma i arbetslivet. Jag älskar "snabb på mejl". Skämtar inte. 

(Att jämföra med exempelvis "vi kan väl höras på telefon", hohoho, NEJ.)

Vet verkligen inte vad jag vill med denna ultranya spaning ("har ni hööört, det finns folk som föredrar meeeejl!"), men jag hörde just mig själv extremt kärleksfullt beskriva en människa jag har mycket kontakt med i jobbet med orden "hon är snabb på mejl!". Som om det var hennes främsta egenskap som anställd människa.

Made me fniss.

torsdag, september 06, 2018

Tjuvtitt: Viggo och rädslolistan





Världen, nu finns den här! "Viggo och rädslolistan" har tjugotvå (korta) kapitel och är fylld av killar som kramas och gråter och fnissar. Den handlar om Viggo, 7 år, rädd för nästan allt. Och lillebror Nils, som gillar syltmackor och rumpkullerbyttor, pappa som ibland glömmer vad som stod i veckobrevet, och mamma som bor i Danmark!

Bilderna har Johanna Magoria gjort, och jag tycker boken passar bäst att läsa högt för nån som är kanske 6 eller 7 eller 8 år. Jag hoppas och tror att den är rolig och allvarlig på samma gång, liksom? Så man får skratta mycket när man läser, men också tänka på hur det känns att vara rädd, och varför det är så svårt att erkänna för sin nya coola kompis att man kanske faktiskt inte vågar gå bus eller godis på Halloween. Får man gråta fast man är rätt stor? Sånt tänker Viggo på, till exempel.

Det här är första delen i en serie, så gillar man Viggo och Nils kommer man att kunna läsa mer så småningom.

Här kan man läsa mer om boken hos förlaget!

onsdag, september 05, 2018

Kära jobbdagbok (30)

Idag har först min pappa och sen min mamma messat mig sina läsarreaktioner efter att ha läst "Viggo och rädslolistan" som släpps på fredag. Messen kom med några timmars mellanrum. Det är nåt så sjukt gulligt i det. Att jag skickar en bok, de får den på posten, kanske dealar om vem som ska läsa först, och sen liksom läser direkt efter varann och rapporterar var de blev rördast, som om jag inte redan på förhand hade listat ut att mamma skulle gråta lite på sidan ditt och pappa skulle fnissa på sidan datt. Får kärleksfnatt i hjärtat när jag tänker på det. Där sitter de och är pensionärer och läser en kapitelbok om en sjuåring! Struntar fullständigt i att de är partiska och gissningsvis skulle skicka messen oavsett om boken var fruktansvärd, blir ändå skitglad.

De får 10/10 som föräldrar och hejarklack.

I övrigt har jag ägnat arbetstid idag åt: Att visa lokalen och skriva kontorskontrakt med ny kontorskompis (välkommen, Emma!), fotografera min egen bok i hundra vinklar, mejla hejvilt om ditt och datt, fixa lite ekonomistuff, gå till bibblan och låna inspiration samt läsa på om landstingsvalet. Det sistnämnda var kanske inte jobb, men det var nödvändigt, och jag tänker på valet ungefär 95% av tiden nu ändå, så se fall jag bryr mig.

fredag, augusti 31, 2018

Kära jobbdagbok (29)

Ah, sån fredagskänsla här nu! Klockan 15.42 idag mejlade jag in ett färdigt första utkast på uppföljaren till "Viggo och rädslolistan" till min förläggare. Det var en dryg timme efter jag messat samma förläggare och sagt "Som fredagsgåva vill jag skänka dig vetskapen om att jag är klar. Nu ska jag bara läsa igenom och finslipa. Du får manuset på tisdag!" Klipp till en timme senare: Äh, fuck it. Finslip schminslip. *skicka*

Nu dricker jag vin.

En sak jag gärna skulle vilja tjuvläsa är mejlen som liksom följer med de där manusen som författare skickar in. Jag vet hur följebrev från debutanter brukar låta. Men hur låter följebrev från såna som skickar in sin tjugonde bok?

Mina pendlar på hela skalan från: "Här kommer manuset. Jag tror som sagt inte det håller, men i bästa fall kanske kan du karva fram nåt vettigt ur den här högen med bajs?" till "Grattis, Sofia! Här kommer Manuset. Skål!"

En gång skickade jag ett mejl till ett förlag med ämnesraden "Ett skepp kommer lastat med manus" och glömde m:et i manus.

Häpp!

onsdag, augusti 29, 2018

Kära jobbdagbok (28)

Jag har hyrt en plats i en kontorslokal i Gnesta. Det tar mig åtta minuter att gå dit. Där har jag: Eget skrivbord, egen bokhylla, och tillgång till ytterligare 170 gemensamma kvadratmeter extremt väl lämpade för allt möjligt häng: kursverksamhet, möten, matlag, konserter, vad som helst. Tanken är att alla som är medlemmar i lokalen (eller ja, föreningen som hyr lokalen) ska vara med och skapa saker som händer här. Vill nån fixa brunch en dag - fixa brunch och bjud in. Vill nån hålla skrivkurs - fixa skrivkurs och bjud in. Vill nån ordna konsert - ordna konsert och bjud in. Det är rätt nytt, så ingen kan påstå att vi fått det att funka smärtfritt än så länge. Men vi kämpar på.

Hittills har vi haft fröbytardag, plantbytardag, cykelfixardag, bokföringsdag, bruncher, pub, lunchbeat och fotbolls-VM-studio. Och vi har matlag varje tisdag, ungefär femton vuxna och tre tusen barn.

För nån som sysslat med barnböcker och pratat om läsfrämjande grejer i hundra år är det rätt härligt, för överallt på dessa 170 kvadratmeter sitter det under matlagskvällarna drivor med barn som läser böcker när deras vuxna bara praaaatar och äääääter.

Jag har ordnat en bokskrubb. Det är vad det låter som - en skrubb som jag fyllt med böcker från golv till tak, där alla får ta och låna och läsa och byta. Det är nästan bara barn- och ungdomsböcker där, för det är den typen av böcker jag besitter ett överflöd av. Det är så löjligt effektivt. Man öppnar skrubben, barnen kastar sig in, och sen är det böcker överallt i lokalen och stora barn som läser för mindre barn, och pappor som läser för bebisar och mammor som pratar om ungdomsböcker med sina tonåringar, och BE STILL MY BEATING HEART, det är så jädra härligt.

Vet ni nån som letar kontorsplats eller nya kompisar i Gnesta tycker jag ni kan tipsa dem om Vår Lokal –> varlokal.se

fredag, augusti 24, 2018

Kära jobbdagbok (27)

I jättemånga handböcker om skrivande står det att man ska sluta sin skrivdag medan man fortfarande är inne i ett flow, och liksom bara skriva första meningen på det där skitbra stycket man tänkt ut och sen slå igen datorn och gå hem. För då är det mycket lättare att komma igång dagen efter.

Det låter som ett bra knep i teorin.

Men det förutsätter ju i praktiken ändå 1. Att man någonsin under dagen kommer in i ett flow och 2. Att man har en vilja av stål. Vem fan vill avbryta just när man kommit på ett skitbra stycke? Pfft!

Att ha kommit på ett skitbra stycke är mitt mest euforiska ögonblick i första utkastläget. När jag skriver första meningen på något och vet hur jag vill fortsätta, när jag liksom ser säcken i den lilla scenen jag håller på med framför sig och fattar hur jag ska knyta ihop den.

Det är inte då jag slår ihop min dator och går hem. Kommer aldrig bli.

Igår hade jag heldagskonferens med mig själv om min arbetssituation det kommande året. Eller ja, min författarkompis hade exakt samma heldagskonferens bredvid mig, så "med mig själv". Men vi jobbar ju inte ihop. Bara med liknande grejer. Bland mycket annat listade vi alla arbetsuppgifter vi hade förra året, placerade in dem i en fyrfältare med staplarna viktigt - oviktigt och lätt - svårt. Sen markerade vi vilka av alla arbetsuppgifterna som varit astråkigast, vilka som varit roligast, vilka som tagit mest energi, och vilka som gett mest energi.

Vi var båda rätt överens om att den största kicken ligger i hittepåfasen, när ens text känns som ett pussel med tusen delar, och man plötsligt fattar hur (åtminstone några av) dessa delar ska sitta ihop. Man håller upp en liten bit och glor på den, får någon slags aha-upplevelse, lägger ner den där man tror för att testa och den bara glider ner helt perfekt, utan motstånd, så man ser vad bilden föreställer. AH!

(I samma fas ligger förvisso också den största okicken, när pusseljävulet saknar bitar, eller bitarna sitter fel, och inte passar TROTS ATT MAN ANVÄNDER VÅLD.)

Vi placerade båda "skriva första utkastet på boken" som längst ut på viktigskalan, längst ut på svårhetsskalan, högst upp på tagit energi, och högst upp på gett energi, emellanåt astråkigt, men samtidigt också det roligaste vi gör.

Jag kom en timme senare än jag tänkt hem idag för att jag en av de rätta pusselbitarna precis när jag tänkte packa ihop. Unnade mig. Fredag, etc.

onsdag, augusti 22, 2018

Kära jobbdagbok (26)

Jag är på plats klockan åtta och tjugosju.

Jag har köpt en sån där ställning till min laptop, så skärmen hamnar i rätt läge för nacken, och ett externt tangentbord och mus. Jag borde stretcha också. Resa på mig och göra övningar en gång i timmen, säkert. Det gör jag inte. "Vad jobbar du med?" säger naprapater och sjukgymnaster, och sen kommer det ett muttrande "mhm" när jag svarar. "Sitter vid datorn mycket då, förstår jag." Tystnad. "Tränar du något, då?"

Jag säger inte att jag sitter i sängen och jobbar med korslagda ben rätt ofta när jag är hemma, men att jag skärper mig i lokalen.

Det är ganska kallt där jag hyr kontor. Man måste alltid komma ihåg kofta, och ändå kanske det behövs filt också. Det har inte varit någon annan här på hela veckan. 180 kvadratmeter för mig själv. Jag använder ungefär två.

På lunchen går jag till Coop och köper kikärtor.

När telefonen ringer är det alltid Rufus. Han är nio och ett halvt och har slutat på fritids, och han inleder varje telefonsamtal med frasen "Hej, mamma. Nu är det så här ..." Och sen kommer spörsmålet. "Får jag gå till Jonne?" "Var är min cykel?" "Jag har glömt nyckeln."

Klockan fyra stänger jag av kaffet och släcker skrivbordslampan och plockar upp Svante på fritids och går hem.

Sätter mig vid köksbordet.

Känna tröttheten rulla in och förlama.

tisdag, augusti 21, 2018

Kära jobbdagbok (25)

Jag jobbar från Espresso house i väntan på ett möte på förlaget, emedan jag är den här typen av människa: Går alltid till samma ställen, sitter helst vid samma bord, beställer samma grejer. Jag gillar inte ens Espresso house, tror jag. En kaffe kostar ungefär fyra tusen kronor. Men det känns hemtamt, och det måste kännas hemtamt om jag ska kunna koncentrera mig på jobb, så varsågod Espresso house för att jag kommer fortsätta vara er trognaste kund i alla städer jag någonsin behöver jobba i.

De har eluttag vid borden. Det är också det.

På förlaget ska jag prata med marknadsföringsavdelningen om min nya kapitelbok för 6, 7, 8-åringar. Den kom från tryck i fredags. Jag är i det här läget: Bläddrar i den med kisande ögon och känner mig nervös för att hitta saker jag vill ändra på. Tänk om den är skittråkig? Tänk om ingen orkar läsa till slutet? Snart går den känslan över, snart landar jag i någon slags trygghet, men idag är jag i läget: Kisar.

Den fysiska reaktionen när jag hittar ett korrfel i en nytryckt bok är som en våg av panik genom kroppen, ni vet som när man halkar med cykeln på en isfläck, och nästan ramlar. I text brukar det stå att man "slutar andas" eller "fryser till" när något sånt händer, och det antar jag är den första reaktionen, den som kommer i själva halkandet. Jag tycker den andra reaktionen är mycket tydligare, den som kommer efter två meters cykling till: En vallning av svett, hjärtat slår skithårt. Exakt det känner jag när jag hittar "Vid läggdags bli allt alltid extra läskigt" i min färdiga bok. Ett litet saknat "r". Himmel och jord, ögonen blöder. Hur kunde jag? Varför får jag ens hålla ?

Rimligt.

Det här tänker jag om min redaktör i det här kisande läget: Total klippa, gud vad bra att hon hittat 99 av 100 grejer, älskar henne, älskar alla redaktörer, praise be. Det här tänker jag om mig: Missade ett r.

Ja, ja.

måndag, augusti 13, 2018

Jobba med "Inuti huvudet är jag kul" i skolan


Hej alla lärare på till exempel högstadiet och gymnasiet! Om det händelsevis är så att du läst "Inuti huvudet är jag kul" och vill jobba med den i en klass i höst, så kanske du kan ha nytta av lite fördjupningsmaterial som jag skrivit ihop. Du kan ladda ner det gratis härifrån!

Jag tror (och jag är ju i och för sig partisk, men...) att boken är bra att jobba med i en klass. Hur är vi mot de som är extremt blyga? Vad är panikångest? Kan man dagdrömma sig kär? Hur är det att komma helt ny till ett nytt sammanhang? Vad betyder introvert och extrovert, och hur är du? Sånt kan man till exempel prata om när man har läst boken.

Skulle säga att den passar utmärkt att jobba med i en åtta, en nia eller en gymnasieetta. Huvudpersonen är en tjej som går i tvåan på gymnasiet.