De senaste dagarna har jag gnällt som en upprörd liten… iller på Twitter om läsning och läslust runt om på landets högstadieskolor. Eller ja, bristen på den, snarare. Det har tydligen inte räckt. Är fortfarande uppe i varv.
Den här terminens alla skolbesök är avklarade nu för min del. I vår har jag har träffat ungefär 50 högstadieklasser. En del av de besöken har varit fantastiska: Engagerade lärare och skolbibliotekarier som alltid jobbar aktivt med läsning och böcker i allmänhet, och (inför författarbesöket) med mina böcker i synnerhet. Och det säger ju sig självt: Det är helt vansinnigt roligt att komma till en klass där alla gemensamt har läst ens bok, och diskuterat den. Inte för att eleverna alltid har gillat den (för det har de verkligen inte alltid, speciellt inte alla.) Men för att de alltid, alltid är intresserade på ett helt annat plan när de har läst och förberett sig. Om inte annat så för att få chansen att ställa mig mot väggen: Varför är huvudpersonen i din bok så sjukt störig? Eller: Varför slutar din bok så himla dåligt? Det blir givande varje gång. Inte bara för mig, utan för eleverna själva. Och det resulterar alltid i att åtminstone någon av eleverna går raka vägen från författarbesöket till skolbiblioteket och lånar fler böcker.
Precis så som alla vill att det ska funka. Så funkar det ibland.
Men den stora majoriteten av den här vårens besök? Inte ens i närheten.
Många, många gånger har jag den här terminen stigit in i högstadieklassrum där eleverna sett ut som frågetecken. ”Vem är du? Är du vikarie?” De är helt oförberedda. De har inte hört talas om någon av mina böcker. De har definitivt inte läst dem. Och varför skulle de? ORKA LÄSA, liksom! Så jävla tråkigt och bögigt. I flera fall har jag hört högstadielärare sucka och konstatera att ”Nä, men dom läser inte i den här klassen. Dom läser aldrig. Det går inte att få dem att ta sig igenom en bok. Det är bara att glömma.”
Och det där. Det gör mig så ledsen och upprörd och uppgiven och… illrig på Twitter, obviously, att jag… får lust att banka huvudet i närmsta vägg och skrika.
Det är bara att glömma?!? Ursäkta franskan, men… VAD FAN? Hur kan det vara okej att ens tänka så som lärare? Hur kan det vara okej att bara ge upp? Och hur kan det gå, som elev, att komma undan med ett ”Jag läser inte” utan att det rivs upp himmel och freaking jord för att ändra på det?
Å, herregud, det här gör mig så frustrerad! Eller frustrerad, förresten, det räcker ju inte ens.
Att det i många högstadieklasser inte ”går att få dom att ta sig igenom en bok”, alltså ärligt talat.
Det är ingenting annat än otäckt.
Och då syftar jag alltså verkligen inte på att det är otäckt att barnen går miste om det fina med att läsa bra böcker. Eller ja, det är ju naturligtvis också trist. Men att de knappt
kan läsa? Att de inte
förstår texten i boken? Att de inte
pallar att ta sig igenom sidorna, för att det är för svårt, kämpigt, motigt och ovant?
Det är ohyggligt mycket värre.
