måndag, januari 21

Nappen - en fyra år lång kärlekshistoria

Den sprickfärdiga stolthet jag känner just nu, för att den nyblivna fyraåringen gett bort alla sina nappar till katterna på Skansen, och sedan somnat napplös utan minsta problem ikväll: ENORM. Enorm, säger jag.

Kort guidetur genom processen:

I fyra år (minus tre dygn i början, då vi inte vågade ge honom napp på BB för att barnmorskorna tittade så strängt på oss) har han älskat dessa nappar. Alltså, älskat. Den där första gången vi gav honom en napp kände vi suget från en halvmeters håll när nappen närmade sig hans lilla bebismun, och sedan dess har han helst haft napp i munnen jämt.

"Jag älskar mina goda nappar, mamma. Jag vill aldrig, aldrig sluta ha dom."

Alltså har vi lirkat och pratat och mutat och testat och gömt och tagit undan och begränsat och fajtats kring dessa nappar rätt länge nu. "För man KAN inte ha nappar hela livet. Tänderna blir faktiskt förstörda till slut." Det har inte gett några vidare resultat, direkt. (Förutom skrik och gråt och bråk.) Speciellt inte sedan han fick en nappälskande lillebror i hasorna.

Förrän nu då, när han plötsligt för någon vecka sedan bestämde sig.

"När jag fyller fyra år ska jag sluta med napp."

Och så bara gör han det?!?

Eller, ja, det är givetvis alldeles för tidigt att ropa hej ännu, det har ju bara gått en enda kväll. Men ändå. Ändå! Han har glatt lämnat ifrån sig alla napparna, glatt gått och lagt sig utan dem, glatt konstaterat att "det känns bra, jag har redan lärt mig", och glatt somnat.

ALLTSÅ!!!

Herregud, vad jag just nu struntar i att han är fyra och säkert borde ha slutat med de där napparna för evigheter sen. Tänker bara vältra mig fram och tillbaka i denna stolthet istället.

Han är så cool, denna unge.

9 kommentarer:

Singelmamman sa...

Grattis! Och vadå borde slutat för länge sen. Min yngsta slutade på fyra-års dagen och jag tyckte det kändes lagom.

Lisa sa...

Ja, det tycker egentligen jag också, Singelmamman. Men "alla andra" säger ju/tycker ju... du vet. Jag tycker att jag har/inbillar mig att jag har fått dömande blickar sen han var två för att jag låtit honom ha napp. Men förutom det där med tänderna förstår jag inte riktigt vad folk har emot de där napparna.

Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok sa...

Vilken viljestyrka! Jag tänker att vi kan lära oss en hel del från våra barn...

Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok sa...

Förresten - ville bara säga att jag läst din blogg ett tag och nästan alltid velat lämna en kommentar (vissa bloggar får en att vilja svara, vara med, prata lite - din är sån!) men det har inte fungerat att kommentera (vet inte om det är någon bugg i blogger eller safari). Men nu hittade jag äntligen en väg runt det! (Så nu får du dras med mig.)

Kristine sa...

Jag slutade när jag var åtta. Jag är relativt normal och har normala tänder.

Hanna sa...

Grymt starkt av sonen! Vilken beslutskraft. Inspirerande!

Jag sög på tummen, tills jag var åtta? nio? Eller så. (Tummar är lite svårt att göra sig av med) Har helt okej tänder fortfarande :o) Man tappar dom ju ändå där någon gång..

Anna-Karin sa...

Vadå borde? Skit i det. Allt ljus på det goda. Själv sög jag på fingrarna tills jag var typ nio.

kerstinm sa...

Vilken unge! Han behöver nog firas igen!

Elaka mamman sa...

Åh så underbart. Vi har en lite annan story. Vi har haft samma process som ni med den enda skillnaden att vi helt enkelt tog bort napparna när han fyllde fyra för han ville INTE sluta. Och lillkillen har gråtit varje dag i två månader. Känns ganska hårt men samtidigt - man kan ju inte ha napp hela livet. Eller?